LONDON BABY

Nu är jag äntligen tillbaka och jag har massa nytt och spännande att berätta.
Jag skrev i början av min blogg att jag skulle åka till London för att följa mina drömmar och här är jag nu.
En nybliven Starbucks medlem med fri internet så jag kan hålla alla mina läsare där hemma uppdaterade ;)

De två veckor som jag varit här, har varit rena rama bergochdalbanan, med en hel del upp-och nedgångar.
Om jag ska försöka sammanfatta vårt lilla äventyr här så började den iaf med en hel del dramatik då vi bla möttes av ett hostel som allvarligt borde stämmas av miljö-och hälsoskyddsnämnden pga av all skit...
Det var inte långt ifrån en enkelbiljett hem igen!

Vi klarade det tillslut men det var en lång väg dit...

Jag lyckades få två provjobb redan första dagen. Den ena på en restaurang och den andra på en pub men det blev sena kvällar och ingen tid över till att leta boende. Jag var tvungen att säga ifrån dem båda och vi började ist fokusera på att hitta någonstans att ta vägen.
Vi hittade några ställen som vi tyckte såg okej ut men när vi kontaktade "ägarna" visade sig att allt bara var en stor fet bluff. Personer som endast var ute efter våra pengar.
Vi hittade ett till ställe som vi blev intresserade av fast den här gången tog vi oss dit ist, men ingen lycka där heller. Tanten som bodde där hade ingen aning om att hennes adress låg ute på nätet sådär och skulle tom kontakta polisen och anmäla snubben.
Efter det mailade vi med ytterligare en person och allt verkade väldigt seriöst och vi fick upp hoppet igen. Han påstod sig nämligen ha en advokat och allting! Han berättade att han behövde åka tillbaka till Irland där han jobbade för en kyrka vars namn jag inte minns, men det var iaf därför han behövde någon som kunde ta hand om hans lägenhet och därav anonsen.
Hans advokat ville att vi skulle göra en överförning mellan mitt och Carros konto, via en bank kallad Western Union. Han ville bara se att vi båda hade råd att betala allting. Han sa att han var trött på att bli lurad av folk som säger att dem har pengar men egentligen inte har några alls.
Jag skickade mailen till pappa för att vara säker på att vi inte skulle bli lurade igen. Pappa, smart som han är, ringde kyrkan i Irland och pratade direkt med prästen. Vi fick veta att det här inte var första gången som det här hände. Den här killen är tydligen en storskurk som lurar människor på cash, genom att använda sig av West Union, som tydligen är kända för att överföra blåögda människors pengar ut ur landet.

Ja ni märker ju själva hur svårt det är! Jag tror inte riktigt man förstår hur tufft det är fören man själv får uppleva det. Folk undrar om man hunnit med en massa kul, som att vara ute, shoppa och allt vad man nu kan ha för sig i en storstad som denna. Vad man inte förstår är hur mkt tid och energi det egentligen går åt till att bara kunna stanna kvar här. Jag tycker att oavsätt vad som händer, om vi blir kvar här eller inte så har vi gjort något som många andra inte skulle klara av. Vi följde vår dröm och vi gjorde den verklig!

Tillslut vände turen då vi tog in fem dagar extra på ett hotell för att ge vårt sökande en sista chans, innan vi var tvugna att åka hem igen. Vi lyckades få tag på ett rum, med tre andra svenska tjejer i vår ålder som har en lägenhet i Maida Vale. Den ligger ca 20 minuter med buss från Oxford Street eller bruna linjen till Oxford Circus.
Så nu har vi iaf boende fram till den 15e februari så får vi se sen hur storstads livet passar oss :)

Det här får räcka för denna gång annars slutar ni väl läsa efter två rader till...

P.S Bilderna kommer läggas upp senare, pga att jag just nu inte har min usb-kabel tillgänglig!

/ Daily News